Svenska 1 2 3

svenska på nätet

  • Öka teckenstorlek
  • Standard teckenstorlek
  • Minska teckenstorlek
Home Läsa Att läsa skönlitteratur 3. Förklaring av centrala begrepp

3. Förklaring av centrala begrepp

Skicka sidan Skriv ut

Tillbaka till modellen för bokanalys

Berättarperspektiv

Berättarperspektiv handlar om ur vilken synvinkel berättelsen återges i texten. Ofta får man följa någon eller några personer; det kallas för tredje-person-perspektiv. Om författaren vill att man ska identifiera sig väldigt klart med en person så kan en jag-berättare användas. I flera romaner använder man allvetande berättare, vilket innebär att berättaren står utanför själva handlingen, kan kommentera den och vet vad som kommer att hända längre fram i berättelsen osv. En sista, men ganska ovanlig, berättarform är den objektiva, där texten bara berättar vad som kan ses och höras, men ingenting av personernas tankar och känslor. Flera olika typer av berättarperspektiv kan ibland kombineras i en och samma text.

 

Disposition

Berättelsens struktur, hur den är upplagd. Det vanliga upplägget i en text är början-mitten-slut. I dramatiska berättelser (t ex filmer) brukar man följa denna dispositionsmodell:

 

Anslag (händelserik början för att fånga läsarens intresse; kanske presenteras huvudproblemet direkt)

Exposition (presentation av de viktigaste karaktärerna och det centrala problemet/konflikten)

Upptrappning (motsättningarna leder till öppen konflikt mellan karaktärerna)

Klimax (Konflikten löses genom att motparterna konfronterar varandra)

Avtoning (Hur gick det sen?)

 

En berättelse behöver dock inte vara kronologiskt upplagd i tidsordning, utan händelseförloppet kan kastas om så att man t ex börjar i slutet och sedan får veta vad som ledde fram till ett sådant slut. Tillbakablickar är också mycket vanligt.

 

Metafor

En metafor är i grunden ett slags liknelse, dvs man använder en bild för att beskriva något. Det klassiska exemplet (från romantisk dikt) är: ”Du är en ros”. ”Du” liknas vid en ”ros”, så att duet kopplas ihop med bilden av en ros.

 

Berättelser (filmer eller romaner) anses ofta vara metaforer i en vidare mening. Man säger då att de är ”metaforer för livet”. De olika personerna och deras motsättningar anses stå för något annat än bara dem själva, och blir därmed symboler.

 

Ex: Filmen ”Gökboet” (1975) handlar om McMurphy, som blir intagen på mentalsjukhus för att han inte passar in i samhället. På mentalsjukhuset styr den tyranniska syster Ratched. McMurphy leder patienterna i ett slags revolt mot mentalsjukhusets rutiner, och syster Ratched slår tillbaka. Till slut krossas McMurphy fullständigt. Den här berättelsen kan tolkas metaforiskt. McMurphy står för den enskilda individen som inte vill böja sig för samhällets lagar och normer, och syster Ratched representerar etablissemanget, som ser med oro på sådana individer och försöker undertrycka dem.

 

Allegori

En allegori är en fullt genomförd metafor, där hela berättelsen blir en bild och varje del i berättelsen har en verklig motsvarighet.

 

Ex: George Orwells ”Djurens gård” handlar om hur djuren på en bondgård fördriver sin tyranniska husbonde och sedan driver gården i egen regi. Med tiden tar dock grisarna över och blir det nya ledarskiktet, och till slut är de lika tyranniska som någonsin husbonden var.

Den här berättelsen är en allegori där varje del har en verklig historisk motsvarighet. Bondgården symboliserar Ryssland, husbonden tsaren och djuren folket. Revolten motsvarar den ryska revolutionen 1917, och grisarna är de ryska kommunisterna som till slut blev minst lika tyranniska som tsaren var.

 

Ironi

Att vara ironisk innebär att man menar något annat än vad man säger. Det är en vanlig litterär teknik framför allt när man ska kritisera och förlöjliga något. Särskilt hård, bitsk och hånfull ironi kallas sarkasm.

 

Budskap

Budskapet i en berättelse är vad berättelsen säger mig som läsare. Det är alltså skilt från författarens syfte, som är vad författaren vill säga (det är inte säkert att jag uppfattar författarens text på samma sätt som han/hon hoppas att jag ska göra). När man anger vad man tror budskapet är i en berättelse är det mycket viktigt att man förklarar hur och varför man kommit fram till det.

 

Exempel:

 

Budskapet i filmen Gökboet kan vara att den lilla människan inte har någon chans emot samhället i stort. McMurphy försöker revoltera och leva på sina egna villkor, och han blir krossad av överheten. Budskapet är klart: om du sätter dig upp emot etablissemanget kommer du att bli överkörd.

 

Budskapet i Djurens gård är huvudsakligen att det kommunistiska samhället i Sovjetunionen inte alls gjorde saker och ting bättre, utan snarare sämre. Djuren får det till och med ännu värre under grisarnas tyranni jämfört med människornas tidigare tyranni. Om man vill kan man tolka det som att revolutioner inte kan lyckas med att skapa bättre samhällen: de ersätter bara en tyrann med en annan.

 

Litterär genre

Litteratur av alla de slag delas in i genrer efter olika principer. En princip är efter hur de är skrivna. Då skiljer man på epik (romaner/berättelser), lyrik (dikter) och dramatik (teater och de flesta filmer). Detta i sig säger kanske inte så mycket, så ofta delar man upp texter i genrer efter deras innehåll och budskap. Då kan man skilja på spänning, skräck, romantik, komedi osv. Här är några särskilda litterära genrer som kan vara bra att känna till:

 

Utvecklingsroman: En berättelse om en människas uppväxt och utveckling. Det centrala i berättelsen är att huvudpersonen ska utvecklas och växa upp, bli vuxen.

 

Satir: En berättelse som kritiserar samhället eller missförhållanden i samhället, ofta med hjälp av stilgrepp som ironi eller allegori.

 

Tragedi: Från början en beteckning på dramer som slutade med att alla de centrala karaktärerna dog eller i alla fall blev svårt sargade (fysiskt och/eller psykiskt). Det stilbildande verket anses vara Kung Oidipus av Sofokles. Ett olyckligt slut räcker dock inte: för att en berättelse ska vara riktigt tragisk krävs det att personerna som drabbas inte har sig själva att skylla. De försöker göra det rätta, men omständigheterna gör att allt blir fel och det slutar illa.

 

Komedi: Från början dramer med ett lyckligt slut. Numera en berättelse som med hjälp av humor försöker få läsaren/åskådaren att skratta.

 

Socialrealistisk roman: mycket verklighetsnära berättelse, ofta om svåra uppväxtförhållanden och social misär, där huvudpersonens liv och villkor står i centrum.

 

Litterär epok

Litteraturhistorien brukar delas in i epoker för att det ska bli lättare att se de huvudsakliga dragen i den litterära utvecklingen. Epokindelningen fungerar bäst i den tidigare litteraturhistorien, medan den på 1900-talet blir svår att överblicka, eftersom många gamla stilar har fortsatt att existera tillsammans med de nya och det nära förflutna är svårare att överblicka.

 

De viktigaste litterära epokerna:

 

Upplysningen: Beteckning på merparten av europeisk 1700-talslitteratur. Upplysningen var påverkad av naturvetenskapen, och förnuft, nyttotänkande och samhällsengagemang stod i centrum. Upplysningsförfattarna försökte påverka de samhällen de levde i och hoppades att utvecklingen skulle leda till bättre levnadsförhållande för alla människor.

 

Romantiken: I slutet av 1700-talet slog upplysningsandan över i romantiken. Romantikerna betonade känslan och fantasin istället för förnuftet, och intresserade sig för att undersöka och försöka uttrycka mänskliga känslor av alla slag. Den mest livaktiga av romantikens olika grenar är skräckromantiken, som än idag är en viktig litterär genre.

 

Realismen: Romantiken gav i sin tur upphov till realismen, som fokuserade på vardagen och samhällsproblemen. Den blev riktigt stor i mitten av 1800-talet. En utvecklad, extra sträng form av realism är naturalismen. När författare från arbetarklassen började skriva böcker i början av 1900-talet brukar man tala om socialrealism.

 

Modernismen: under tidigt 1900-tal började många konstnärer och författare att experimentera med uttryckssätt, vilket gav upphov till modernismen. Under modernismen sorterar en massa olika specialformer, som surrealism och expressionism.

 

Postmodernismen: Under sent 1900-tal började man tala om postmodernism för att beteckna en särskild form av experimentella konstverk. Typiskt för postmodernismen är att det inte existerar någon sanning, utan bara olika perspektiv. Ofta kan berättelser vara uppbyggda med flera berättarskal: en berättare berättar om en berättare som berättar en berättelse. Eller så är berättelsen splittrade så att flera olika personer ger sin version av vad som hänt, men vi som läsare/åskådare får inte veta vilken version som är ”sann”.

 

Senast uppdaterad 2010-01-07 20:15