Svenska 1 2 3

svenska på nätet

  • Öka teckenstorlek
  • Standard teckenstorlek
  • Minska teckenstorlek

4. Sant och falskt

Skicka sidan Skriv ut

Jag har redan talat flera gånger om att ett påstående kan vara sant eller falskt.

 

I det här avsnittet ska jag försöka definiera de begreppen.

 

A. Satser

Språk har många olika funktioner. Ibland frågar vi saker och ting, ibland vill vi få andra att göra något, och ibland påstår vi saker om hur världen är. Vi använder olika slags satser för dessa olika funktioner. För att ställa frågor använder vi interrogativa satser (frågesatser):

 

1.    Vad är klockan?

2.    Har du matat hunden?

 

För att få andra att göra saker använder vi imperativa satser (befallningar):

 

3.    Säg vad klockan är!

4.    Mata hunden!

 

För att beskriva saker använder vi deklarativa satser (påståenden):

 

5.    Vissa trädgårdsmästare använder inte besprutningsmedel.

6.    Jag matade hunden.

 

Deklarativa satser kan vara om allt möjligt: det kan vara om saker som är nära oss och lätta att kontrollera, eller om saker som är långt bort och svåra att kontrollera. Följande satser är deklarativa:

 

7.    Olof Palme mördades 1986.

8.    Peter Stormare gillar inte rosa kläder.

9.    Det finns mer än 100 miljarder insekter i världen.

 

Av dessa tre typer av satser är deklarativa satser de enda som kan vara sanna eller falska. Om någon besvarar satserna 1-4 med att säga ”Det är sant” eller ”Det är inte sant”, så verkar den personen inte ha förstått satsen ifråga. Att säga det om satserna 5-9 fungerar däremot utmärkt.

 

När vi argumenterar använder vi nästan alltid deklarativa satser, eftersom man kan argumentera för att en deklarativ sats är sann eller falsk.

 

B. Sanningsbegreppet

Att säga att en sats är sann är att säga att saker och ting verkligen är så som satsen säger att de är.  Sats 7 säger att Olof Palme mördades 1986, och är sann om Palme faktiskt mördades 1986. Sats 8 säger att Peter Stormare inte gillar rosa kläder, och är sann om han inte gillar rosa kläder. Sats 9 är sann om det finns så många insekter i världen som satsen säger att det finns.

 

Om det här verkar enkelt: bra! Det är enkelt. Deklarativa satser används för att beskriva världen, eller någon del av världen. Om den deklarativa satsen beskriver världen som den är, så är satsen sann. Å andra sidan, om världen inte är sådan som satsen säger att den är, så är meningen falsk. Denna definition av sanning kallas för korrespondensprincipen (KP).

 

Notera att KP inte säger någonting om när vi vet att en sats är sann. Den formulerar bara villkoren för när en sats är sann.

 

Vissa exempel kan leda till att vi misstror korrespondensprincipen. Förr i tiden fanns det en utbredd uppfattning att Jorden var platt, och därför lärde man barnen att Jorden var platt. Anta att ett barn på den tiden sa:

 

10. Jorden är platt.

 

Var den satsen sann? Svarade den mot fakta? Om man funderar över detta kanske man inte vill säga att forntidens barn hade fel och att påståendet var falskt. Då säger man kanske: ”Tja, det var sant för dem att Jorden är platt.”

 

Det kanske verkar hårt att säga att forntida barn hade fel, men faktum är att påståendet är falskt. Barnet trodde att Jorden var platt, men det var den inte. Alltså hade barnet fel. Om du tror något annat, måste du hävda att Jorden vid något tillfälle ändrade form, från (mer eller mindre) platt till (mer eller mindre) rund. Och det är helt klart tokigt. Om en förnuftig forntida person återupplivades idag och fick ta del av alla bevis för att Jorden är rund, skulle denna person så småningom hålla med om att Jorden är (var) rund, hur otroligt det än kan verka. Hon skulle alltså konstatera att det hon sagt om Jordens form för länge sedan var falskt, och det bör du också säga. Att säga att hon hade fel innebär inte att hon var en dålig eller dum människa.

 

Den lärdom vi kan dra av detta exempel är att vi måste motstå frestelsen att säga att något är ”sant för” någon person eller grupp av personer bara för att de tror på det, kanske tror på det ärligt och övertygat. En grundläggande förutsättning för argumentation och argumentationsanalys är att det finns något som är sant i frågan. Att vi argumenterar beror på att vi har olika uppfattningar om vad den sanningen är. Vi använder oss av argumentationsanalys för att försöka fastställa vad som är sant i en viss fråga.

 

C. Propositioner och principen om ett sanningsvärde

Ibland kan vi få problem med att tillämpa KP. Anta att Stina och Sara har en överenskommelse om att om den ena av dem matar hunden, så ska den andra rasta hunden. En dag regnar det, och ingen av dem vill rasta hunden. Stina säger: ”Jag matade hunden, så du får rasta den”. Sara svarar: ”Nej, jag matade hunden”. Det fanns bara en portion hundmat, så båda kan inte ha matat hunden.

 

Lägg märke till att båda använder samma sats:

 

11. Jag matade hunden.

 

Här får vi problem. KP säger att en sats är sann om den korrekt beskriver världen som den är. Beskriver sats 11 världen korrekt eller inte? Om vi säger ja verkar det som om både Stina och Sara matade hunden. Men om vi säger nej verkar det som om ingen av dem matade hunden.

 

Förklaringen är att både Stina och Sara använder sats 11 för att tala om sig själv, och sanningsvärdet varierar beroende på vem som använder satsen. Om vi antar att Stina matade hunden och Sara inte gjorde det, är sats 11 sann när Stina säger den, men falsk när Sara använder den. Om Sara matade hunden är sats 11 sann när Sara säger den, och falsk när Stina säger den. Det verkar alltså som om sats 11 är sann ibland och falsk ibland, beroende på vem som säger den.

 

Faktum är att satser ofta används på det här sättet: vi använder samma sats för att uttrycka olika innehåll. Därför bör man skilja på själva satsen och det innehåll den uttrycker. Det innehåll satsen uttrycker kallas för proposition.

I fallet med Stina och Sara uttrycker sats 11 olika propositioner:

 

P1. Stina matade hunden.

P2. Sara matade hunden.

 

När vi ser på propositionerna inser vi att bara en av dem är sann i det här fallet.

För att förtydliga Korrespondensprincipen bör vi därför modifiera den, så att det står ”proposition” istället för ”sats”:

 

KP1:         En proposition är sann om den beskriver världen som den verkligen är. En proposition är falsk om den inte beskriver världen som den verkligen är.

 

 

Varje proposition är antingen sann eller falsk. Den kan aldrig vara sann och falsk samtidigt. Detta kallas för principen om ett sanningsvärde (PES).

 

PES säger ingenting om hur vi kan veta vilket sanningsvärde en proposition har. Det finns massor av propositioner vars sanningsvärde vi inte kan avgöra. Se t ex följande:

 

12. Antalet människor i Stockholm klockan 12 den 18 juli 1657 var udda.

 

Detta påstående är antingen sant eller falskt, men vi har inga medel att avgöra vilket som gäller.

 

D. Rationell tro

Hur avgör vi om en proposition är sann eller falsk? Om du försöker avgöra en propositions sanningsvärde kan du komma fram till tre olika resultat: du kan komma fram till att propositionen är sann, att den är falsk, eller att du inte kan avgöra om den är sann eller falsk. Om du anser att propositionen är sann, så tror du på den; om du anser att den är falsk så misstror du den; om du inte kan avgöra om den är sann eller falsk avstår du från att bedöma den.

 

Oavsett vilken proposition du bedömer, så måste du inta en av de tre hållningarna mot den. Du kan inte både tro på och misstro samma proposition, eller tro/misstro en proposition och samtidigt avstå från att bedöma den.

 

När en person tror på en proposition innebär det att personen tror att världen är sådan som propositionen säger att världen är. Men i detta sammanhang räcker det inte med att tro att något är sant: vi måste också ha skäl för att tro att något är sant.

 

Ofta har vi goda skäl att tro att något är sant.  Jag tror att jag har en soffa i mitt vardagsrum för jag kan se den. Jag tror att jag åt yoghurt till frukost, för jag minns att jag åt yoghurt till frukost. Ibland har vi dock inte några goda skäl för att tro något.  Anta att Maria singlar en slant och täcker den med en hand, så att Fredrik inte kan se om slanten landat med krona eller klave uppåt. Fredrik tror att slanten har landat med kronan uppåt, och när Maria vill slå vad om det så accepterar han.

 

Anta att Fredrik vet att kronan inte är vinklad på något sätt: det är lika stor chans att den landar med kronan uppåt som med klaven uppåt. I så fall, är det rationellt för Fredrik att tro på följande proposition?

 

13. Slanten landade med kronan uppåt.

 

Ditt svar på frågan bör vara ett klart nej. Samma gäller för propositionen:

 

14. Slanten landade med klaven uppåt.

 

Det är inte rationellt för Fredrik att tro på den propositionen heller. Den rationella inställningen i detta fall är att avstå från att bedöma propositionerna. Detta beror på att informationen han har om dem är helt neutral: det finns inget som ger ett gott skäl att tro att slanten landade med den ena eller andra sidan uppåt. Om Fredrik senare får se hur kronan har landat så får han naturligtvis information som ger honom ett gott skäl att tro på den ena av propositionerna.

 

Vi får skäl för vår tro från olika håll: från vår uppfattning av världen, från våra minnen, och från vad andra berättar. Ibland kommer informationen från noggrant kontrollerade experiment, och ibland kommer den från mer vardagliga iakttagelser. När beläggen vi har stöder en proposition är det rationellt för oss att tro på propositionen. När beläggen vi har motsäger en proposition, är det rationellt för oss att misstro propositionen. Och när beläggen är otillräckliga är det rationellt för oss att avstå från att bedöma propositionen. Detta kallas för principen om rationell trop(PRT).

 

 

Beläggens styrka kan naturligtvis variera. Anta att Elisabet undervisar i en filosofigrupp som består av 30 elever, 16 män och 14 kvinnor. Efter en lektion hittar Elisabet en kvarglömd kursbok. Elisabet har inga skäl att tro att vare sig kvinnliga eller manliga elever är mer benägna att lämna kvar en bok. Är det rationellt av Elisabet att tro på följande proposition?

 

15. Den person som lämnade kvar boken är en man.

 

Enligt PRT är det rationellt av henne att tro det, eftersom gruppen innehöll fler män än kvinnor. Det här kan verka konstigt. Många skulle nog protestera mot detta, och vilja ändra PRT till att bara gälla om man har mycket starka belägg för att tro på en proposition. Men ”tro” innefattar inte bara absolut övertygelse, utan allt från absolut övertygelse till en ganska osäker tro.

 

Istället kan vi modifiera PRT genom att säga att beläggen kan stöda en proposition i högre eller lägre grad, och att styrkan i ens tro bör vara proportionell mot beläggens styrka. Vi kan kalla denna princip för principen om proportionell tro (PPT):

 

Det är rationellt att tro på en proposition i proportion till styrkan hos de belägg man har för propositionen. Ju starkare belägg man har för att propositionen är sann, desto starkare bör ens tro på propositionen vara.

 

I exemplet är Elisabets belägg så svaga att hennes tro på propositionen måste vara väldigt svag. Därför bör hon inte göra något förhastat utifrån sin tro. Det skulle vara dumt av henne att satsa sitt liv på att proposition 15 är sann. Men det är rationellt för henne att tro på den, om än aldrig så svagt. PRT håller alltså.

 

Lägg märke till att PRT och PPT bara talar om för oss när det är rationellt att tro att en proposition är sann; de säger ingenting om huruvida en proposition faktiskt är sann. Eftersom två människor kan ha olika information om världen kan det vara rationellt för båda att ha olika uppfattning om en propositions sanningsvärde. Anta att du deltar i en rättegång och måste försöka avgöra om Jonas har gjort ett inbrott. Det finns inga som helst spår av Jonas på brottsplatsen, ingen teknisk bevisning som visar att han skulle ha gjort inbrottet, och inga vittnen har sett honom där. Hur ställer du dig till följande proposition?

 

16. Jonas har gjort inbrottet.

 

Det är rationellt av dig att tro att Jonas inte har gjort inbrottet, eftersom du inte har några som helst belägg för att han skulle ha gjort det. Men anta att Jonas faktiskt gjorde inbrottet; han råkar bara vara mycket skicklig på att sopa igen spåren efter sig. För Jonas är det rationellt att tro att proposition 16 är sann. Anledningen är att Jonas har tillgång till information som du inte har (hans egna minnen av när han gjorde inbrottet).

 

Tillbaka till introduktionen

 

Senast uppdaterad 2010-08-09 08:41