Svenska 1 2 3

svenska på nätet

  • Öka teckenstorlek
  • Standard teckenstorlek
  • Minska teckenstorlek
Home Språkhistoria 3. Runsvenska

3. Runsvenska (ca 800-1225)

Skicka sidan Skriv ut

Gå tillbaka till föregående avsnitt

Omkring år 0 hade de germanska språken ännu inte splittrats upp, utan folken i Skandinavien och Tyskland talade ett gemensamt språk, urgermanska. Med tiden splittrades dock urgermanskan i flera dialekter, som till slut blev till de olika språken. Omkring år 800 brukar man räkna med att denna process var färdig. Då börjar den runsvenska epoken i svenska språkets historia.

Det typiska för runsvenskan var att den hade ett särskilt skriftspråk, runskriften. Runalfabetet, som brukar kallas futharken, har följande tecken:

Tecknen finns i två uppsättningar: den övre runraden är standardtecknen, den undre är en variant.

Jämfört med vårt latinska alfabet ser futharken lite märklig ut. Flera bokstäver saknas, medan det finns två R-runor och två A-runor, samt en TH-runa.

1) TH-runan ("thorn") markerar läspljudet som finns i t ex engelskans "thing".

2) Den första R-runan står för det vanliga rullande svenska r-ljudet, medan den andra står för det tjocka r-ljud som finns i engelskan.

3) De två A-runorna står för de olika uttalen av a-ljudet. Den första är a som i "far", den andra är a som i "handla".

4) Runan för i-ljudet kan också stå för e-ljudet. Ibland har runan då ett tvärstreck, så att den ser ut som ett kors.

5) Flera runor kan stå för två olika konsonanter, enligt följande:

f-runan: även v

k-runan: även g

t-runan: även d

b-runan: även p

Du kan ju testa att skriva ditt eget namn med runor. Ibland måste man vara uppfinningsrik när man använder runskrift för moderna namn!

 

Världens längsta runinskrift finns på Rökstenen i Östergötland

Gå vidare till nästa avsnitt

Senast uppdaterad 2009-12-10 10:03