Svenska substantiv tillhör antingen t- eller n- genus. Omkring 80% av alla substantiv tillhör n-genus. Om ett substantiv tillhör t-genus kommer det i bestämd form att sluta på -t, som till exempel bord – bordet. Om ett substantiv tillhör n-genus kommer det i bestämd form att sluta på -n, exempel skärm – skärmen.
Svårigheter med att lära sig vilket genus ett substantiv tillhör
Det är självklart inga svårigheter för en person med svenska som modersmål att veta valfritt substantivs genus. Däremot bereder denna uppgift svårigheter för en person som lär sig svenska. Det finns bara några riktlinjer för att förstå vilket genus ett substantiv tillhör, några regler finns det inte:
- om ett substantiv slutar på -a kommer det med största sannolikhet vara ett n-substantiv
- om ett substantiv slutar på -ka, -la eller -na är det med säkerhet ett n-substantiv
Det kommer man inte så långt på, så de som studerar svenska gör bäst i att lära sig varje substantivs genus utantill.
Bestämd och obestämd form
Ett svenskt substantiv bestäms med hjälp av att man skjuter till ändelsen -n eller -t (ofta även -en eller -et) till substantivets obestämda form. I svenskan använder man sig alltså inte av en artikel innan substantivet för att bestämma det (med undantag: se nedan). Det ä
r också här det är nödvändigt att veta huruvida substantivet är ett t-substantiv eller n-substantiv. Jämför med engelskan: A car – the car (en bil – bilen).
Här beskrivs olika substantivs böjning mer ingående.
Singularis och pluralis
De svenska substantiven har flera olika grupper med regler för att bilda plural, både inom t- och n-gruppen. Allra vanligast blir ett t-substantiv till plural genom ingen förändring alls på själva substantivet: ett hopp – två hopp, ett stopp – två stopp. Dessa t-ord får sedan sin bestämda form i pluralis genom tillägget av -en: hopp (pl.) – hoppen.
Inom n-gruppen finns det fler alternativ, men ofta lägger man till -ar eller -er för att bilda pluralis: en bil – två bilar, en stol – två stolar, en sak – två saker. Dessa ord får sedan sin bestämda form i pluralis genom tillägg av -na: bilar – bilarna, stolar – stolarna, saker – sakerna.
Dubbel artikel
Svenskan har ett grammatiskt fenomen som kallas för dubbel artikel. Det träder fram varje gång man har ett substantiv i bestämd form – i singular eller plural – och ett adjektiv som beskriver substantivet. Exempel: Den gula stolen. Här är ordet ”stol” bestämt både i och med ändelsen -en och artikeln ”den”.