Det svenska språket är ett indoeuropeiskt språk, närmare bestämt ett germanskt språk. Hindi är också ett indoeuropeiskt språk. Detta gör att likheterna mellan svenska och hindi är mer lika än de mellan svenska och finska (i alla fall om man ser till grammatiken).
Svenskans ordföljd är S-V-O, subjekt-verb-objekt. Denna ordföljd ändras oftast om det första ordet i meningen inte är ett subjekt:
- Jag ser Klas (ordföljd: S-V-O)
- Igår såg jag Klas (ordföljd: V-S-O)
Svenskan har ett typiskt särdrag, nämligen att dess verb inte böjs i enlighet med numerus eller genus. Det betyder med andra ord att verbformernas tempus låter likadant för varje grammatisk person. Jämför portugisiskans verb för ”att hitta” – achar med svenskans verb, böjt i presens:
- eu acho – jag hittar
- tu achas – du hittar
- ele acha – han hittar
- nós achamos – vi hittar
- vós acháis – ni hittar
- eles acham – de hittar
Dessa former böjs i portugisiskan, men inte i svenskan. Det är för svenskar ofta svårt att lära sig främmande språk i den utsträckning att verben ofta böjs (med undantag i engelskan, där endast ett -s läggs till för tredje person i presens samt att verbet ”to be” böjs). Denna insikt gör ofta att verb blir ett avskytt moment att lära sig. För utländska personer som lär sig svenska består ofta svårigheterna i att lära sig när ett substantiv har n- eller t-genus, samt att uttala rätt och att lyckas med den särskilda svenska ordbetoningen. De ser dock det faktum att verben inte böjs som en lättnad.
Svenska Akademien ger ut flera verk som berör svenska språket och dess bruk.
Varför böjs verb i andra språk, men inte i svenskan?
Detta har en historisk bakgrund, men även en språklig funktion. I de romanska språken (italienska, franska, spanska, rumänska, portugisiska med flera) böjs verben förmodligen för att latinet också skilde på verb enligt numerus och kasus. Funktionen ur ett språkligt perspektiv blir att det ofta blir redundant att nämna subjektet, det vill säga vilken grammatisk person som verbet ”utförs” av. Så kan man i italienskan säga ”fa freddo” och mena ”det är kallt”, utan att faktiskt nämna att det är vädret som är kallt! Att i varje mening nämna subjektet är därför också en svårighet som utländska personer har när de lär sig svenska. Utan ett subjekt i svenskan förstår man oftast inte vilken grammatisk person den talande menar.
Svenskans kasus
Svenskan skiljer bland de personliga pronomina mellan nominativ (jag, du et.c.), ackusativ (mig, dig et.c.), samt dativ (till/för/åt mig, till/för/åt dig et.c.). Hos alla andra relevanta ordklasser, däribland substantiv, görs inte denna uppdelning. Substantiv har däremot ett genitiv-s (husets garage, till sängs). Tyska har av svenskar därför uppfattats som ett extremt grammatiskt och komplext språk, eftersom alla möjliga olika ordklasser ändras i enlighet med kasus. Men faktum är att andra språk är långt mer komplexa än tyskan. Det räcker med att försöka lära sig våra finska grannars språk för att få ett smakprov på det.